Jag känner pirret i magen. Kliver på isbanan. Hör mitt namn ur högtalarna och massa applåder. Jag intar min startposition. Det är nu det gäller. Musiken startar. Vinden blåser mot mitt ansikte. Jag känner hur jag flyger fram över isbanan. Jag förbereder mig inför ett hopp. Skenan lämnar isen och jag svungas upp i luften men hjälp av kraften i mina ben och armar. Roterar två och ett halvt varv. Känner taggen mot isen och en perfekt landning. Jag tar fart in i en himmelspiruett. Skenan roterar varv efter varv. Det är nu jag gör något jag verkligen älskar. På isen trivs jag allra bäst. Mitt hjärta brinner för konståkningen.

 

Konståkningen är min största kärlek. Det är som min bästa vän. Det är i ishallen jag hör hemma. Ishallen är mitt andra hem. Jag går alltid till ishallen med en glädje inom mig, ibland är den större och ibland mindre. Jag vet att i ishallen gör jag alltid något jag älskar, något som jag tycker är roligt. Jag kan gå till ishallen när jag är ledsen eller arg men jag får alltid ut något underbart av det. Konståkningen gör mig på bra humör. Jag kan uttrycka mig på isen och visa vem jag är.

 

Om du inte är en konståkare kan du förmodligen inte föreställa dig vad jag menar. Du kan inte förstå hur lycklig jag blir av konståkningen.

 

Vem som helst kan åka skridskor, men det tar någon speciell att vara en konståkare.

 

För att vara en konståkare måste man älska det man gör och tycka att det är roligt. Om man inte tycker att det är roligt klarar man inte av det. Man klarar inte av trycket. Man behöver också vilja, beslutsamhet, tålamod, kämparglöd, engagemang, ansträngning, support och framför allt en brinnande passion för sporten. Jag har allt det. Jag vet vad jag vill. Jag har viljan som krävs för konståkningen. Jag kämpar och sliter för det jag vill. Jag försöker nå mina mål. Jag tror på mig själv. Jag vet att jag kan. Jag kan bli bäst om bara jag vill.

 

Varje gång jag går ut på isen är det inte bara jag. Det är alla vänner, tränare, alla rutiner, allt svett, all smärta, alla tårar, alla minnen, allt skratt, alla tävlingar, alla resor och mycket mer. Konståkningen är inte lika individuell som den kan verka, det är också en lagsport. Alla vi inom konståkningen är en stor familj och vi kämpar tillsammans. Konståkning är inte bara en sport, det är ett sätt att leva, en livsstil.

 

Vad var det som hände? Varför blev jag skadad? Det har gått 8 månader, 280 dagar. Ingen konståkning, ingen is. Varför hände detta mig, varför just jag?

 

Ishallen var den platsen jag trivdes allra bäst på. Där gjorde jag alltid något roligt. På isen med mina skridskor på fötterna gjorde jag alltid det jag älskar mest, åka konståkning. Jag njöt varje gång jag klev på isen. Vissa stunder var tyngre än andra, men då peppade mina tränare mig. Dom hjälpte mig när mina element inte fungerade. Dom stöttade mig när det var tungt. Dom gjorde allting möjligt. Det är dom som gjorde mig så bra som jag var.

 

När ska jag få känna denna kärlek igen? Vara en isprinsessa.

 

Jag tränade tillsammans med min konståkningsfamilj varje dag. Jag peppade mig själv och blev peppad av andra. Kämpade, slet och skrattade. Vart tog allt det här vägen? Det försvann.

 

Du vet inte hur lycklig du är att ha konståkningen vid din sida varje dag förrän det är borta.

 

Konståkningen har funnits vid min sida i många år. Jag vill tillbaka i tiden, uppleva allt igen. Jag vill ha på mig min klänning och vara en vacker isprinsessa. Jag vill tävla, visa vad jag kan. Jag vill åka konståkning. Vara lycklig.

 

Jag vill göra det jag älskar igen. Jag vill kämpa och slita för det jag vill. Jag hade viljan. Kämparglöden. Jag ska klara det, jag ska komma tillbaka.

 

Jag vill förbereda mig inför en tävling. Peppa mig själv. Åka till ishallen. Värma upp. Ta på mig den glittriga klänningen och känna mig vacker. Ta av mig skydden. Kliva ut på isen och in i min bubbla. Bli peppad av Kicki och Regina. Göra det jag är bäst på. Äga. Älska det.

.